2022: Silver SM-Veckan Linköping
2023: Guld SM-Veckan Skövde

Daniels egna ord

Sedan unga år har jag varit intresserad av motorsport. Eftersom pappa Christer Steen körde rally på hög nivå var det inte så konstigt att jag själv blev intresserad. När jag var sex år fick jag en rallybil, eller inte en riktig rallybil, det var en radiostyrd bil som liknade en Ford Focus WRC som kördes i rally VM på den tiden. Jag fick intresse för det och fortsatte med att köpa flera radiostyrda bilar. Egentligen var det mer skruvjobb än körning eftersom det alltid var något som gick sönder, men jag lärde mig mycket av det.

Jag fick också en fyrhjuling vid tidig ålder. Jag körde och körde och gjorde egna banor på åkern. Jag tröttnade aldrig, kunde köra flera timmar i sträck. Efter ett stort antal körda mil och några år senare var fyrhjulingen sliten och blev ett renoveringsobjekt, men jag tröttnade på att meka och den ställdes i en lada ett tag framöver.

När jag var nio år fick jag ett erbjudande om att få låna en radiostyrd bil och börja tävla. Jag blev glad över detta eftersom det skulle kosta över 6000 kr att köpa en egen bil och tillbehör. Min första tävling var tidigt i början av 2008. Jag slutade på en åttonde plats. Året därpå körde jag min första hela säsong och alla tävlingar i Mellansvenska elbilscupen. Jag slutade på en andra plats i cupen och var bästa debutant. Året efter det vann jag cupen överlägset med sju segrar och en andraplats i de åtta tävlingar som ingick. Totalt körde jag ca: 40 tävlingar, bl.a. RM, SM och NM.

Sen var det dags att uppgradera sig och jag ställde den radiostyrda bilen på hyllan och började satsa på fullstora bilar. Min första bil fick jag när jag var 14 år, en Peugeot 205. Några månader senare tog jag en racing/formelbils licens på Mantorp Park. Det var i samband med Hohenthal Racing Academy där man förutom att ta licens också fick lära sig saker man behöver kunna om man ska bli en professionell förare, t ex hur man ska skaffa sponsorer, träna och äta rätt. Efter det försökte jag skaffa dispens för att köra en tävling i JTCC (junior Touring Car Championship) men jag hann inte få någon dispens innan säsongen var slut.

 

2011

Detta år var JTCC det stora målet. Eftersom att jag inte hade en nationell racinglicens var jag tvungen att köra tre racingtävlingar för att klassa upp licensen. Att hinna köra tre racingtävlingar innan JTCC säsongen började i början av maj blev ett problem. Räddningen blev junior SM i isracing som kördes i februari/mars månad. Tävlingarna kördes inom racing reglemtet och man fick delta med som debutförare vilket gjorde att jag hann få en nationell racinglicens lagomt till JTCC premiären.

Isracingtävlingarna kördes i form av två finalheat per tävlings tillfälle där de tävlande startade i bredd likt rallycross. Mellan 6 och 8 varv kördes på de enkla men stora banorna på de norrlänska sjöisarna. Startavgiften var fri för deltagare i juniorklassen. Rallydubbdäck var tillåtet och bilar som fick användas var grupp e bilar, VOC, rallycross 2150 samt rallybilar Gr.A och Gr.H på max 2000cc. Själv körde jag samma bil som pappa Christer Steen vann rally SM med 1996, en 170hk Opel Corsa A Gr.H rallybil på 1600cc.

Det var hårt motstånd i toppen med bilar på över 200hk men jag blev 4:a i SM med snudd på tredjeplatsen. Jag är väldigt nöjd med min prestation, det var en upplevse att köra dessa tävlingar och definitiv inte sista gången.

 Säsongen i JTCC var lärorik. Även om skillnaderna mellan bilarna var stora och det inte alltid var den snabbaste föraren som vann skaffade jag mig stor erfarenhet av racing. Vi kämpade för att försöka få våran Ford Fiesta att hänga med så bra som möjligt även om den var en av de bilar med minst effekt. Jag måste säga att jag är nöjd med min 10:e plats som en av de bästa debutanterna i serien.

 

2012

Året då karriären fick fart på riktigt. Kontaktade Ingvar Mattsson i hopp om en räddning på racingsäsongen då allt såg mörkt ut. Fick förtroende och världens chans att göra något bra av året. Körde en hel säsong i sveriges snabbaste racingklass, Radical, med Mattssons som bilägare och sponsor. Vann Prosport cupen i Radical och etablerade mig som en förare med det rätta kalibret för att gå långt.

Körde även finalen i Trofeo Abarth i Göteborg för Mattsson motorsport. Var direkt på andra träningen med uppe och slogs i toppen trots att jag bara hade kört bilen tre varv på Anderstorp Raceway innan. Racet slutade tyvärr med en smäll i tredje kurvan då jag var på väg upp på förstaplatsen.

Blev uttagen till TTA:s junior program i slutet på säsongen där jag tillsammans med ett 20-tal andra förare fick chansen att testa en TTA-bil. Hade inga problem att ratta TTA-bilen på Karlskoga motorstadion och fick beröm för min körning av Brovallen Design som jag testade för.


2013
Debuterade i slutet av januari i rally med en VW Golf grupp e som jag och pappa Christer Steen byggt under 2012. Då jag fyllde 18 år så sent som i augusti körde jag i klassen för ungdomar med Christer som handledare i högerstolen. Körde totalt åtta st tävlingar, sex vintertävlingar och två sommartävlingar, varav i sex av dom slutade jag på pallen och två av dom vann jag.

Radicalklassen såg ut att få konkurrens till racingsäsongen då STCC valde att introducera en ny formelbilsklass för ungdomar som dock historiskt sett kantats av misslyckanden i Sverige. Detta gav trots allt mindre utrymme för Radicalklassen och intresset föll. Min plan var att fortsätta i Radical med en ny bil då klassen fått Junior SM-status. Bara några veckor innan säsongsstarten av serien bestämde ledningen att lägga ner för att köra i England istället. Min räddning var att jag kunde delta med Mattsson motorsports Radical som jag körde året innan i Sportvagnsmästerskapet (SPVM). Där platsade bilen in i Racersportvagns klassen (RS) bland många andra typer av sportvagnar. Jag såg det mest som en kul grej och planen var att endast köra deltävlingen på hemmabanan i Anderstorp. Det slutade dock med att jag körde hela säsongen och vann alla tävlingar jag deltog i. Under tävlingen i Anderstorp i augusti dubblerade jag och körde även Mattssons Formel Ford Zetec och vann det Nordiska mästerskapet som endast gick under en tävling.

Efter att jag fyllde 18 år i augusti och klarat körkortet blev suget större och större efter att få delta i en rallytävling som junior istället för ungdom. Detta innebar bilbyte och att min kartläsare fick läsa noter som beskriver vägen. Då jag redan säkrat segern i Sportvagnsmästerskapet i näst sista tävlingen debuterade jag istället i rally som junior när finalen av mästerskapet gick. Det är inget jag ångrad då jag tillsammans med min kartläsare Nicklas Edvardsson tog hem segern för C-förare med pappa Christers Opel Corsa Gr.H. Jag körde två tävlingar till innan säsongen var över och resultaten räckte till att jag skulle kunna klassa upp licensen och börja 2014 som B-förare.


2014
Året blev lite av ett genombrott i rallysvängarna men kom samtidigt att handla om mycket stolpe ut i Junior-SM.

Den första tävlingen för året blev bestämd med kort varsel då den rådande bristen på kyla och vinterväglag gjorde att tävling efter tävling ställdes in. Det var SM-sprinten i Umeå som såg ut att bli ett av få tillfällen att prova bil och form inför den stundande SM-premiären i Östersund i slutet av februari. Knappt en vecka innan tävlingen hölls skickades anmälan in och Kitcar Corsan började ställas iordning för sprinten. Ett litet test på rallycrossbanan i Vännäs och några taktikdiskussioner senare stod jag tillsammans med Nicklas på startlinjen i Umeå för att slåss om placeringarna i årets vinter SM-sprint. Jag hade aldrig kört bilen i någon tävling förut men hade en bra känsla i kroppen efter testet dagen innan. Vi började lite knackigt men när väl snöröken hade lagt sig i slutet av dagen stod vi som femma bland eltien i trimmad 2WD, något varken jag eller Nicklas engentligen hade räknat med. Lika förvånade blev vi båda, om inte ännu mer, när vi ett par veckor senare fick kliva upp på pallen i Gnarpstrofén bland ett hundratal startande med dessutom helt egna noter, då i Gr.H Corsan som skulle köras i J-SM hela året.

 

Känslan var på topp inför SM-premiären i Östersund men vi hade planen att skynda långsamt och ta J-SM som ett läroår.

Inför tävingen var förväntningarna höga, det var ju den här tävlingen vi hade pratat om snart ett halvår. När vi hade gjort vår första riktiga recce hade vi en bra känsla inför kvällens två sträckor som skulle inleda tävlingen. Vi startade vid åttatiden på kvällen och det var en minst sagt tuff start där vi skulle köra en sträcka på över 3 mil i kolmörker. När vi kom mål kändes det sådär och jag täntke för mig själv att vi får ta det som en liten uppvärmning inför morgondagen. Men varken jag eller Nicklas hade räknat med att vi skulle leda klassen med hela 40 sekunder och vara 3:a totalt i bland eliten i 2WD! Många höjde på ögonbrynen och imponerades över våran start. Under lördagen fortsatte vi i ledningen i J-SM och slog till med ytterligare en topptid totalt. Vi hade allt i våra händer ända tills en varningslampa för lågt bränsletryck började lysa i slutet på näst sista sträckan. När vi kom imål på sträckan gick motorn knappt och bensinångorna steg. Det var en av skruvarna till spridarröet som brustit och orsakat läckaget. Vi tog oss till tankzonen innan sista sträckan men fick slänga in handduken då vi inte kunde reparera skadan på plats med verktygen vi ha i bilen. Det kändes väldigt surt men vi hade definitivt visat att vi skulle bli att räkna med under året och att farten fanns där.

 

Året fortsatte med toppresultat i tävlingarna, Kong Kristian Race och Kopparsvängen innan det var dax för den första SM-tävlingen på grus i mitten av juni i Köping. Även här slogs vi om toppplaceringarna i J-SM tills bilen tog eld på SS4 då en bränsleslang börjat läcka. Med hjälp av några åskådare han vi släcka bilen innan skadorna blev allt för stora.

Lite av en revansch kom senare när vi ställde upp i sommarens SM-sprint i Borås och tog en delad femteplast bland ett väldigt tufft motstånd. Deltävling 3 i rally SM fick vi ställa in när jag inte blev frisk från ett förkylningsvirus som pågick i en månad under sommaren.

Till deltävling 4 var jag mer revanschsugen än någonsin. Det var East Sweden Rally i Linköping som var värd denna gång. För första gången fick vi komma imål utan tekniska fel och visade kapaciteten genom att vinna klassen i J-SM. Lyckan var dock inte långvarig när en drivknut brast på näst sista sträckan i Rally Uppsala som var finalen. Vi låg då på en säker andraplast.

Bland en del andra toppresultat i större lokalare tävlingar under året fick vi även en bra avslutning på säsongen när vi körde oss till en sjätteplats bland A-förarna i Rikspokalen i Örebro mot ett 40-tal startande i klassen!


2015
Fortsatte att satsa på J-SM med samma Opel Corsa Gr.H som 2014 och med NIcklas Edvardsson i högerstolen igen. Började året med att vinna 2WD i Finnskogsvalsen i Torsby och bli 3:a totalt där det kom cirka 100 bilar till start. Körde återigen SM-sprinten med Kitcar Vauxhall:en och tog brons i 2WD. Denna gång kördes tävlingen i Örebro. Vinterpokalen i Sandviken i början på februari, som var första SM-deltävlingen, blev även den första med egan noter. Lyckades bli 3:a i J-SM efter att ha kört smart och känt efter hur noterna fungerade. Kom sedan till Östersund med betydligt högre fart i kroppen och ledde 2WD totalt innan en stötdämpare gick sönder på SS4 följt av att hjulnavet vänster bak föll av på den näst sista sträckan. Lyckades ta med hjulet till service igen där grabbarna gjorde ett makalöst bra jobb och fick ihop bilen så vi kunde köra sista sträckan och plocka hem tredjeplatsen i J-SM.

Till gruspremiären, South Swedish Rally, var vi revanschsugna. Det blev dessvärre en av dom tuffaste tävlingarna med en bil som inte rikigt fungera som jag ville och en Kartläsare med ryggont. Vi lyckades ändå bli tvåa i J-SM bakom Pelle Wilén. 
Till sommaren SM-sprint i Sundsvall bytte vi ut Kitcar-Corsan mot Opeln vi åkte i J-SM då tävlingen gick på grus vid Bergsåkers travbana. Hade sikte på SM-medalj igen men efter att ha kört det andra finalåket helt utan styrservo fick vi nöja oss med en fjärdeplats, 0,1 sekunder efter Mattias Ledin på tredjeplatsen samtidigt som bröderna Söderqvist tog guldet och Oskar Sundell blev tvåa.

Inför andra halvan av årets SM-säsong låg vi en bit efter Wilén i J-SM tabellen men hade som mål att ge allt i dom tre avslutande tävlingarna, och det gjorde vi men inte bilen... 
I Askersund i slutet av augusti öppnade vi starkt och vann alla sträckor fram tills packboxen till vevaxeln vandrade ur position på SS5, då i närmare 40 sekunders ledning i J-SM och trea tidsmässigt i 2WD totalt.

Besvikelsen efter Askersund förvandlades till stor revanschlust i East Rally Sweden två veckor senare. Redan på fredagens första skogssträcka, SS2, slog vi till med totalsnabbaste tid i 2WD och ledde J-SM med 8,7 sekunder inför lördagen. Sträckseger efter sträckseger utökades ledningen tills de ledde klassen med 48 sekunder efter SS4. På transporten ifrån SS4 hände det som inte fick hända då växellådan låste sig och rallyt var över.

Vid finalen i Rally Uppsala första helgen i oktober hade guldet i J-SM redan gått till Wilén men det fanns andra valörer att köra om. Men som om det inte hade räckt med otur denna säsong låste sig växellådan igen på SS1 där vi var på väg mot en bästa tid i 2WD ihop med bröderna Söderqvist som också fick problem. SS2, en kort sträcka inne vid Science Park, fick vi köra utan lysen i mörkret då generatorremmen hoppat av på SS1. Rallyt såg ut att vara kört även denna gång men efter ytterligare ett makalöst jobb av teamet under natten där växellådan kördes till Tractive i Borlänge för genomgång (vilket vi även prisades för av Öhlins) kunde vi starta om på lördagsmorgonen. Med 48 sekunder upp till ledande Emil Karlsson var jakten igång. Sträcka efter sträcka vann vi och tog oss närmare och närmare. Inför SS9 fattades det bara 4,2 sekunder till ledningen vilket kunde ha varit betydligt mindre om inte SS5 strukits pga fotocellsproblem vid målet. Det blev heller inte lättare när vi halkade ner till 11,7 sekunder efter SS9 då en punktering nästan satt stopp för oss igen. Tidsskillnaden var för stor för att vi skulle kunna ta oss upp på förstaplatsen på den avslutande SS10 men vi gjorde allt och tog tillbaka 4,7 sekunder på den 3,4 km korta sträckan och avlsutade därmed med full pott på Powerstagen, men det blev ingen SM-medalj...


2016
Ford Sverige uppmärksammade min kapacitet och talang och under hösten 2015 påbörjades ett arbete att göra en satsning tillsammans 2016. Planen var att jag tillsammans med Nicklas skulle köra hela J-SM och Rally Sweden i en Ford Fiesta R2t EcoBoost. Bilen hämtades på M-Sport i Polen i mitten av december och en vecka senare hade vi en presskonferens på Upplands Motor i Sollentuna då vi offentliggjorde satsningen. Det kändes overkligt och väldigt hedrande att få chansen att göra en satsning med fullt stöd av en biltillverkare, något som sällan händer i Sverige, och allt mer sällan med en 20-årig förare. 

Det var mer annorlunda än vad jag trodde att ställa om från Gr.H till R2, något jag förstod långt senare. Väghållningen var klart bättre i Forden men då effekten var mycket lägre gick det inte att köra bilen lika översyrt och ändå få med sig farten. Jag fick börja åka understyrt och plocka fram mina "gamla" banracingkunskaper. 
Vi blev trea i debuten i Skutskärsratten och hade höga förhoppningar om året. I SM-premiären i Gävle körde vi fel på SS1 och fick backa inne på travbanan då arrangören ändrat sträckan efter reccen. Vi tappade 20 sekunder på detta och det kändes riktigt surt att starta SM-säsongen på det viset. Vi lyckades ändå köra ikapp tiden under lördagen men det räckte inte ända fram till seger. Vi fick nöja oss med en andraplats och tog med det positiva i att vi hade bäst speed av alla i klassen.

Rally Sweden var spännande redan innan start. Mildvädret såg ut att få katastrofala följder men tävlingsledning beslutade så sent som måndagen innan start att rallyt skulle köras, men flera sträckor fick strykas.
Reccen var besvärlig på vägarna längst söderut och underlaget var för dålig för att ens genomföra en grustävling. Som tur var kom kylan precis lagom till start och några snöflingor föll. Det var nervöst och spännande att se WRC-klockan räkna ner vid starten på Torsbysträckan under fredagen. 
Vi gjorde ett suveränt rally och kunde köra helt utan bekymmer på alla sträckor. Däcken höll, trots fruset grus i botten, ändå förvånadsvärd bra. Vi tog segern i RC4 och fick köra upp på rampen i Karlstad till publikens jubel, vilken känsla och vilken bra början på 2016 ändå!

Vi hade farten uppe till Östersund och såg fram emot att få möta J-SM konkurrenterna igen. Jag har alltid kört fort på vägarna i Östersund och trivs bra där. Vi gjorde en miss i däcksvalet och körde på det assymetriska mönstret och då arrangören inte lyckats ploga undan all snö ner till iskärnan på vägarna hade vi problem i snömodden. På SS3 under lördagsmorgonen, Lillsjöhögen, var vi klart snabbast då vägen här var bra plogad. Resten av dagen tappade vi tid. Klassiska Husås-Andviken som kördes som sista sträcka bjuder in till hård körning. Vi skulle försöka göra en bra powerstage och försöka klättra i resultatlistan. Vi hann köra halva sträckan tills vi närmade oss en tvär högersväng när det gick för fullt på 5:an. Jag var tvungen att bromsa i en ganska svag vänstersväng som gick igenom en svacka för att ha rätt fart i högersvängen. Problemet var att när jag bromsade blev kompressionen så stor att dubbarna på framdäcken satte stopp mot hjulhusen. Bakändan kom farande och framänden högg tag i snövallen. Vi gjorde en piruette i luften innan vi landade på taket i högersvängen. Det var för få personer i publiken för att vi skulle kunna vända bilen rätt och vi fick kasta in handduken för denna gång. Bilen klarade sig relativt oskadd med skador på ytterplåten och jag och Nicklas hade inga men efteråt.

En vecka senare var vi tillbaka i en rallybil igen, då i Vauxhallen. Vi ställde upp i hemmatävlingen, Tractive Winter Sprint. Tuffaste konkurrensen blev pappa Christer som åkte i fjolårscorsan samt "Lången" i sin Escort MK2. Det var första gången jag körde onotat i annat än en standardbil och såg det som ett lärorally.
Vi var några sekunder efter täten den första vändan på sträckan. Till sista vändan tog vi i ordentligt och lyckade förbättra oss en hel del. Vi vann därmed tävlingen totalt. Veckan efter återupprepades succén då vi även vann 2WD i LBC-Ruschen i Lima.

Sommarsäsongen gick både upp och ner. I South Swedish Rally i maj månad kom vi laddade till tävlingen och hade förhoppningar om att jaga ikapp placeringar i totalen. Redan på SS1 grusades all förväntan då en turboslang sköts av. Problemet berodde på mappningen i bilen och vi fick även köra SS2 med en orkeslös motor innan vi kunde byta programvara vid servicen. Efter detta fungerade allt klockrent och ifrån att ha legat i botten på resultatlistan till att ha klättrat till en femteplats i klassen fick vi ändå vara nöjda trots besvikelsen på inledningen av tävlingen. Körningen hade också fungerat bra utan några missar.

SM-sprinten i Norrköping som ingick i SM hade inte kunnat bli bättre, egentligen. Jag körde bilen så fort jag kunde men vi blev "bara" fyra i klassen, bara tiondelar ifrån toppen. Det fanns helt enkelt inte så mycket mer att ge, både bilens inställningar och körningen fungerade suveränt.

Till höstens avslutande tävlingar i Hässleholm, Linköping och Uppsala var målet först och främst att försöka skaffa poäng tillräckligt för att kunna ta SM-bronset. 
I Snapphanerallyt i Hässleholm inleddes tävlingen på garnisonen, vilket innebar asfaltsköring. Jag fick sätta mina racingkunskaper i verk och vi var snabbast efter fredagsetappen. På lördagen gick det däremot inte länge innan kopplingen började ge upp. Återigen var besvikelsen stor men samtidigt fick vi försöka göra det bästa av situationen. Vi hann inte byta koppling under någon servicen men efter att ha varit beredd på att få kasta in handduken ett flertal gånger och med en förbrukning i form av sex liter Coca Cola (gammalt knep för en slirande koppling) tog vi bilen imål på en fjärdeplats.

East Sweden Rally i Linköping blev första SM-deltävlingen sedan vintersäsongen då vi fick köra ett helt rally utan problem och kunde utmana toppen. Efter en tuff men rolig tävling stod vi denna gång som trea på prispallen.

I Rally Uppsala hade vi ett klart sikte på att knipa SM-bronset. Inledningen på tävlingen gick bra och vi var med och krigade om topptiderna. Men även denna gång fick vi känna den där vanligtvis återkommande besvikelsen. På lördagens förmiddagsetapp körde vi på en sten och fick punktering, vilket märktes alltför sent då vi hamnade på sidan av vägen i en högersväng med skadad hjulupphängning som följd. Till vår fördel hade även konkurrenterna problem vilket trots allt gav oss den där efterlängtade tredjeplatsen.

Efter ett tufft men roligt och lärorikt år ser jag naturligsvis positivt på 2017. Jag vet att min kapacitet finns där och jag jobbar hela tiden på att bli ännu bättre, på allt. Man kan bara hoppas på att materialet vi sköter så omsorgsfullt äntligen kan fungera fullt ut och att vi på allvar får köra om SM-guldet för en gångs skull.


2017
Inledde säsongen med tester i Sveg för att prova ut inställingar inför vinterns utmaning. Planen var, likt 2016, att köra J-SM samt Rally Sweden. Vi kryddade satsningen lite extra genom att köra smygstarta säsongen i Norge då första deltävlingen i det norska mästerskapet, Sigdalsrallyt, kördes ett par veckor före SM-premiären i Söderhamn.
Ett läckande värmepaket gjorde att vi fick stanna redan på SS1 och tappade där chansen att köra om ett bra slutresultat i Sigdalsrallyt. Det positiva var dock att vi vann dom efterföljande sträckorna med god margnial.

SM-premiären kördes i samband med SM-veckan i Söderhamn. Tävlingen var i sprint-format, vilket innebär att två åk skulle genomföras på den 7km korta sträckan. Det blev otroligt jämt och vi hamnade 3:a, endast sju tiondel ifrån segern...

Direkt efter SM-premiären bar det av till Torsby och Rally Sweden. Våderförhållandena var klart bättre i år. Kyla och en del snö. Vi mötte Tufft motstånd av bland annat Oscar Solberg, i en exakt likadan bil som oss, och Taisko Lario från Finland.
Vi inledde starkt redan från början. Precis som förra året gjorde vi en helt suverän tävling utan tillbud. Seger var ett faktum och marginalen mycket god. Trots att motorn började att krångla mot slutet.

Med en lånad motor av M-sport stod vi på startrampen i Östersund Winter Rally, som var den andra deltävlingen i Rally-SM. Likt tidigare år hade vi farten på dom Jämtländska vägarna och plockade en seger i klassen som gjorde att vi fick leda mästerskapet ända till SSR i maj månad!

I största hemlighet hade jag planerat att komma till start i en Ford Fiesta R5 under vintern. Valet föll på stortävlingen, LBC-ruschen i Lima, där konkurrensen såg ut att bli stenhård. Över 200 totalt varav cirka 40 i klassen för 4-WD. Vi testade cirka fyra mil inför tävlingen och målet var att ha så kul som möjligt samtidigt som vi såklart skulle prova vingarna mot eliten i Sverige.
Inledningsvis gick det helt ok. Sjua på SS1 följt av femma på SS2. Sedan gick det bara bättre och bättre. Vi vann nämligen SS3 och tog en andra tid på den mycket snabba SS4 där Kjelle Sandbergs Skoda verkade ha något högre toppfart. Inför sista sträckan, SS5, var det jämnt. Topp tre inom åtta tiondelar och vi var en av dom! Med en suverän körning vann vi sträckan med 5,3 sekunder före Thunström och hela 17,7 sekunder före ledaren inför sträckan, Kjelle Sandberg. Succén var därmed ett faktum!

Sommarsäsongen började i J-SM med R2-Fiestan där vi gjorde allt för att försöka behålla ledningen i mästerskapet efter vinters resultat. Inför SSR, South Swedish Rally, var Nicklas med om en olycka och fick spendera tiden på sjukhus istället för att lotsa mig under tävlingen. Som tur var kunde rutinerade Mikael Johansson ställa upp i både SSR och Rally Bilmetro, två veckor senare. Tack Micke! Vi hittade rätt i bilen med desamma men trots hårt arbete från alla i teamet kunde vi inte hänga med under tävlingen. Vi försökte att få bilen uppdaterad inför Rally Bilmetro genom m-sport då det fanns mycket att önska för att kunna konkurrera på lika villkor. Tyvärr fanns det inte mycket de kunde göra för tillfället och vi kämpade oss igenom Rally Bilmetro och lyckades ändå ta en tredjeplats i klassen.

Till Sprint-SM i Backe i Borås hyrde jag R5-Fiestan igen för att prova lyckan på grus. Knappt tre mil test fick räcka inför tävlingen. Efter två kvalåk och två finalåk blev det bronsmedalj. Endast 6 tiondelar från guld. 
Två dagar senare var det dags för Slottssprinten i Katrineholm. Tävlingen började i besvärligt väder. Regn och lera hade jag bara kört en sträcka i för två år sedan. Anpassning och försök att läras sig underlaget handlade början av tävlingen om. Tillslut gick vi imål som tvåa, bakom VM-rutinerade Tobias Johansson.

Efter ett litet sommaruppehåll smygstartade vi med Ludvikaruschen, en sprinttävling på skogsväg utanför Ludvika. Körde tävlingen helt onotat och körde in på en andraplats bakom Johan Eriksson i sin klart mer effektfulla SAAB 9-3.

18-19 augusti var det sedan dags för den näst sista tävlingen i Rally-SM, nämligen i Kolsva. Redan under reccen förstod jag och Nicklas (som nu var i from igen) att dessa vägar skulle passa oss bra. Det var jag, Elias Lundberg och Sebastian Johansson som helt klart skulle köra om årets J-SM guld. Vi låg i underläge men gjorde allt med det material vi hade för att kunna slåss om segern. Tävlingen i Kolsva började med en andraplats efter fredagens etapp, 1,5 sekunder bakom Johansson. På lördagsmorgonen regnade det kraftigt. Här fick vi verkligen chans att visa hor fort vi kunde åka när förutsättningarna motormässigt blev mer rättvist på det hala underlaget. Plötsligt var vi i ledning med 14,2 sekunder före Elias efter den 2,3 mil långa inledningen på dagen. Regnet avtog sedan och underlaget torkade upp, vi tappade därmed mer och mer under dagens gång. Vi fick tillslut se oss besgrade av Lundberg med halvminuten, dock 1,1 sekunder före Johansson.

I East Sweden Rally i Linköping var det att vinna eller försvinna. Vi fick en tuff start redan under fredagens SS2. Punktering och ett tapp på över 3 minuter. En sten som inte fanns på reccen låg nu precis på fel ställe. Vi kämpade resten av helgen men förgäves och slutade 6:a i klassen.
Vi körde därmed in på en 3:e plats i J-SM återigen.

Vi fick däremot revansch när vi satte eliten i Svenska Rallycupen på plats efter ett inhopp i deras finaltävling, Marknadsnatta i Skänningen senare under hösten. Hade inte kör Gr.H Corsan på över ett år men vann direkt!

Sammanfattningsvis är 2017 ett år då vi, och framförallt jag, har utvecklats enormt. Vi fick aldrig några vidare uppdateringarna av m-sport för att förbättra vår R2t och hade oftast svårt att hänga med konkurrenterna och acceleration på långa raksträckor. Vi fick helt enkelt köra desto bättre och med superprecision och både noter, spårval och bromspunkter. Det märktes tydligt i ESR, hur nära gränsen vi var i varje sväng, men ändå på rätt sida om det. Jag tror dessa två år i EcoBoost-Fiestan är år jag tar med mig långt framöver.
Att göra succé i R5-debuten är helt klart grädden på moset. Skönt att kunna bevisa för sig själv och andra att körförmågan passar som handen i handsken även i en 4WD-bil.


2018
kommer...

/Daniel